25 aug 2007
Kan:
Cykla, men det är lite svårt att starta, och efter mer än en tur-och-retur till stan på en dag är jag väldigt trött i armarna.
Lyckas fortfarande varje morgon knäppa åtminstone en hyska på bh:n.
Lyfta 1 liter fil och servera mig själv till frukost.
Äta, men helst med lätta bestick.
Duscha och tvätta håret med en hand.
Dammsuga, även om det är jobbigt.
Simma, gå och springa fast kanske inte jättelångt.
... och en massa annat förstås...
Kan inte:
Knäppa halsband och sätta i stiftörhängen.
Prata fort, högt och mycket.
Laga komplicerad mat, med allt öppnande, stängande, lyftande, hackande och skärande det innebär.
Hälla te ur fylld tekanna.
Resa mig från huksittande utan att vackla lite.
...t.ex...
När man inte kan torka sig i ändan själv får man en toalett som spolar rent och torkar en med varmluft. Det låter skönt, tycker jag.
Jag har bestämt mig för att inte fundera i förväg på hur förskräckligt det kommer att bli att inte kunna det ena och det andra. Allt kommer ju gradvis och det finns en massa fiffiga lösningar på saker som man inte vet om.
Däremot försöker jag tänka på saker jag kommer att kunna göra trots det mesta: se på film t.ex.
Och när jag inte kan prata längre kan jag ju alltid åka på tyst retreat. Det har jag alltid tyckt verkar spännande...
6 år sedan.... Jag följer dig och bloggen "periodvis". I mitt yrke ser jag många "personliga assistenter". De visar olika skicklighet och förhållningssätt till sina uppgifter. I din blogg har jag lärt mig förstå att det är en livsavgörande skillnad mellan bra och dåliga assistenter.
Känner också din syster och det gör antagligen att jag har en extra nypa av empati för dig. En skräckblandad empati. Och stor beundran. Jag brukar snava i fällan att tycka synd om mig själv, istället för att göra en lista på det jag faktiskt har och kan. Så du hjälper mig, genom att bara finnas, för du påminner mig om att vara ödmjuk och att ta vara på livet. Jag har lärt mig mycket av det jag läst i bloggen. Och jag har med ett mycket snabbt förlopp stått hjälplös bredvid då min dotters pappa dog i cancer. Där kom "stegen" mycket tätt. Från att behöva hjälp på toa till att inte kunna hålla vattenglasets sugrör osv. Som sagt så har din blogg berikat mig mycket och bidrar till att jag lever mitt liv lite klokare än förut. stor kram till dig./anna