Hypokondri
Insiktsfulla människor, tänkte jag.
Undrar hur programmakaren tror att det ska gå för egen del?
Jag har då och då under mitt vuxna liv drabbats av små åkommor som jag har varit övertygad om att de var ett förstadium till olika dödliga sjukdomar. Det har mest varit tumörer i olika vitala kroppsdelar. Jag har släppt fram alla tankar på att dö ifrån allt, gråtit någon skvätt, svettats ångest och sagt mig att överlever jag det här, då kommer jag att bli så lycklig att jag aldrig kan bli olycklig igen.
Sedan, efter egen eller någon sjukvårdspersonals undersökning, blåses faran över.
Och då blir man så där lycklig.
Över varenda liten värdesak.
Man bakar en sockerkaka och skrattar med barnen.
Stån upp alla hypokondriker och var stolta över er respekt för livets sköra tråd!
Vet du att det känns nästan konstigt att läsa att du gråter en skvätt- det var alltid jag som var den känslosamma som grät och levde utanpå. Du var den som höll ihop allt. När jag fick förstadium till livmoderhalscancer ringde jag runt till alla mina nära och grät floder och trodde att nu dör jag. Sedan när jag lugnat ner mig och läkaren försäkrat att det bara var ett förstadium och att man gjorde en frysbehandling av de sjuka cellerna och så var det bra sen, så trodde jag på det. Och när det visade sig att det var fel, men att de skulle göra en skrapning och så var det bra sen, så trodde jag på det. Och jag längtade efter ett barn till. Jag som bestämt att ett barn fick räcka ville plötsligt ha ett barn till när chansen att välja kanske inte skulle finnas alltid. Och han föddes, vår efterlängtade lillebror. Då upptäckte läkarna igen att de inte fått bort mina cellförändringar. Men de sa att de skulle operera och sen skulle jag bli frisk. Men då trodde jag inte längre på dem och grät och grät och planerade för mina små barn. Så opererade dem mig och under flera år gick jag på kontroller tills de bestämde att nu är det över. Men kunde jag baka en sockerkaka och skratta med mina barn? Nej. Eller jo, det kunde jag, men lycklig blev jag ändå inte. Och inte förstår jag att värdesätta allt runt omkring heller. Jag har på något sätt tappat perspektiv när du inte då och då tar ner mig i verkligheten igen. Som då för många många år sedan. Men bara helt nyligen i mitt hjärta. Och jag väntar på 6:e december. Den dagen, mer än någon annan dag, vet jag vad mina böner och tankar och all min energi ska riktas mot...