Halvårsbokslut
Nästan halva året har gått.
Igår satt jag på skolavslutningen och snyftade.
Det var min son som tågade in iklädd kavaj till tonerna av The final countdown.
Jag lider av något som förmodligen heter något med affekt och störning.
Affektstörning kanske?!
Fast egentligen känner jag ju vad jag alltid känt,
bara att något slags tillbakahållande muskler förtvinat.
Blir jag rörd brister ansiktet och tårarna rinner.
Vill jag kontrollera själva känslorna kan jag alltid som vanligt stirra på något intetsägande och tänka på döden.
Rörd blev jag.
Precis som jag spått.
Jag äter fortfarande
och jag har inte fått lunginflammation!
Stor son kom hem från lång resa och kramade mig.
Liten son fyllde år och fick en del önskningar uppfyllda.
Pizzaälskaren bytte favoriträtt så ingen pizza i gräset.
Tulpanerna blommade praktfullt och jag tittade mycket.
Inga strumpor på marknaden men tunnbröd.
Ljuset och värmen kom.
Nu är det sommarlov.
Om två år tågar nästa barn.
Då vill jag sitta där
med eller utan affektstörning.
Vet du, jag har alltid avundats dig den där självkontrollen. Du skriver ju själv att du känner det du alltid känt, men att de kontrollerande musklerna förtvinat. Själv har jag inga känslomässiga kontrollerande muskler. Tyvärr. Jag gråter när jag blir rörd. Eller ledsen. Eller ser ett sorgligt program på tv. Mina barn brukar sucka och säga att nu gråter hon snart när de märker om en scen tänker bli känslig. Sambon tar det med ro och klappar lite på mig. Omvänt skrattar jag också om jag blir glad eller ser eller hör något roligt. Ibland kan jag önska att jag hade ett filter så jag kunde välja vad jag ville visa. Men jag funkar inte så. Du ska se att du vänjer dig du också. "Man vänjer sig vid allt" som du sa en gång när jag fick nya glasögon. Minns du det? Kram