Käringar del 2
Ibland när jag ser en hurtig pensionär med bebiscykelhjälm,
tänker jag,
att jag hatar pensionärer med bebiscykelhjälm.
Var har de fått den ifrån?
Har de ärvt den av ett barnbarn, som i treårsåldern fick en sportigare variant?
Eller en trafiksäkerhetskampanj 1982 när det bara fanns såna hjälmar?
De kan ju inte ha gått in i en affär och valt en bebiscykelhjälm för att de tyckte den var snyggast.
Ibland ser jag en tant med vita ankelsockor i rynkplufssandaletter till kjol,
och då tänker jag,
att jag hatar tanter med vita ankelsockor och rynkplufssandaletter till kjol.
När jag går på lunchsoppteater
kan jag drabbas av hat till alla gråhåriga käringar (med kort ä) med stora smycken som tycker soppan är så god och soppa är ju så bra och enkelt och så får man finkultur på köpet.
Själv sitter jag där och är gråhårig och tyckte att det var en jättekäck idé att gå på soppteaterlunch.
Och soppan är god.
Jag kan också tänka att jag hatar enskilda personer
om det är på långt avstånd.
Jan Björklund typ.
När jag var liten fick vi nästan inte säga hatar.
Det var ett så starkt ord.
Man kunde inte hata filmjölk till exempel.
Nu är saken den att på tu man hand
över ett glas lemonad
hatar jag ingen.
Jag tror jag hade kunnat tycka självaste Adolf Hitler var en riktigt trevlig prick.
Över ett glas lemonad.
(Med rätt samtalsämnen kanske i alla fall)
Jag tycker om nästan alla människor jag känner.
Det finns ingen jag skulle vilja säga något elakt till.
Men vadan detta grupphat då?
På något sätt har det med mig själv att göra.
Vilka hatar du?
Medelålders män med shorts på jobbet?
Barnvagnsmammor med mobiltelefon?
Man kan ju gruppälska också.
Jag älskar grabbar som visar kalsongerna, eller ännu hellre rumpan.
Å, vilken hög igenkänningsfaktor i dina exempel!!! Jag kan bara instämma i alla detaljer.
Själv hatar jag även turistande människor som strosar runt i ICA-affären i badkläder (och kanske dessutom Foppa-tofflor).