Tid
Tiden finns ju inte.
Men man kan projicera den i sovrumstaket
med varmt röda digitala siffror.
Om jag tittar upp
och klockan är t.ex.
23:23
4:56
1:11
ryser jag av välbehag
och känner att tiden är med mig.
Tänk att jag skulle titta upp just i denna fantastiska symmetriska minut som heter
23:32.
Ibland tittar jag upp 23:21.
Då blundar jag och försöker räkna så att jag ska pricka in den magiska minuten nästa gång jag öppnar ögonen.
Tiden är med mig.
Den går.
Jag lever.
Du är makalös, människa! Tiden är med dig, både i tyngd och i lättnad; kan det sägas enklare?!