Vissa kan visa
Nu har jag dubbel assistans,
dvs två assistenter är alltid här.
En
är ganska lätt att vänja sig vid.
Två.
Är vi i mitt hem eller på er arbetsplats?
Två mot en.
Mot?!
Nej, inte mot förstås.
Med.
Två med en.
Ibland behöver man lära upp en ny.
Då är de tre.
Jag har fått en ny lyft.
Istället för att stå hänger jag i en grön sele med så mycket som möjligt av rumpan utanför.
Vitsen är att mina byxor ska dras upp och ner medan jag hänger där.
Assistenterna övar , drar, trycker, rycker, lyfter.
Jag hänger
ömsom med rumpan bar.
Klart att det måste vara så.
Jag lider inte av det.
När de lär sig lyftselen hos arbetsterapeuten
kan de inte öva på att dra ner byxorna
för vem skulle de dra ner byxorna på?
Tänk dig själv att ni skulle ha en övning på jobbet
där ett moment var att ni skulle dra ner byxorna på någon.
Ni skulle bli anmälda. (Till Statens Nakenbaknämnd.)
Klart att det är så.
Det är inte två mot en,
men trots allt är det
jag och de.
Jag, som visar rumpan.
De, som inte gör det.
Ni har väl hört om Grynet Mollvigs förlamande blygsel när hon skulle låtsasknulla med Gösta Ekman i Mannen som slutade röka? Fullt med påklätt folk i studion och så de båda utan en tråd på kroppen! Hu, tyckte hon, fast kanske på norska då. Tage Danielsson, som regisserade, var tydligen en precis så stor humanist som myterna säger, för han körde ut allt folk utom scriptan och kameramannen, och så skalade de av sig kläderna de med, så att alla var nakna. Då gick det lättare. Da gick de bedre, på norsk. (Fast Grynet kan visst svenska va?)
Du får helt enkelt beordra av paltorna på dina avskalare. Alternativt be snällt.
Vill du att bloggens läsare ska komma över och sympatinäcka kanske? Kan bli svårt i mitt fall, fast jag kan skicka en bild om du vill. Vi är moona om både rättvisan och dig, vettu!
Det var förresten ett skitdåligt radioprogram som la dig sist tycker jag. Läppniklas var inte mycket till teaser.