Koll

Mat, prat och kärlek(eller alla kärlekens kroppsliga uttryck kanske jag ska säga).

Jag kommer inte att kunna sluta längta efter det.

Då måste det vara det som är viktigast.

För mig.

Av det jag förlorat alltså.

Men har jag förlorat så mycket mer egentligen?

Gå, cykla, virka.

Det är skitsaker.

Å andra sidan har jag så mycket kvar

så vem är jag att avgöra vad som är viktigt?

Se, höra, sova.

Det kan ett kolli.

Ja, man vill ju inte bli ett kolli.

Hur många gånger har man inte hört och sagt det när man pratat ålderdom?

Helt plötsligt är man ett kolli och det måste gå det med.

När jag reser är jag ett bland många kollin.

Det besvärligaste kollit.

Som behöver flytta på fötterna efter halva vägen.

Och hur ofta säger man inte:

Det spelar ingen roll om det blir pojke eller flicka bara det är friskt.

Bara det.

Jamen om inte då?

Om det fattas något,

eller är för mycket,

eller ett litet kolli?

Det går det med.

Med mat, prat och lite kärlek kanske.

#1 - - O:

Jag hörde Sune Mangs sjunga i min hjärna! "Någonting att äta, någonting att dricka och någonting att älska är allt jag begär .... " och "Det ordnar sig alltid om man tar´t som det kommer ...."

#2 - - Franck:

Ja, det går det med och det är lika mycket allas lärdom att göra.



Hade jag haft en trumpet, hade jag ställt mig på gården och blåst en fanfar för dig! En fanfar för dig som verkligen har nånting kvar (Staffan Hellstrand)! Och varken Staffan eller jag menar det som inte är dig förunnat just nu (som att virka).



Så här skaldade alla vår Tage:



En droppe droppad i livets älv

Har inte kraft att flyta själv

Det ställs krav på varenda droppe;

Håll den andra droppen oppe!



I den älven simmar vi alla, även om vi inte vågar förlita oss på det.

#3 - - Mattias Sigurdsson:

Jag kan bara ta av mig hatten för din klokskap. Både för det du säger och för sättet du säger det på. Om det nu inte är samma sak.

#4 - - sara:

Ja precis!

När jag var gravid så oroade jag mig och tänkte förstås "bara det blir friskt". Men mot slutet av graviditeten slogs jag faktiskt av just den där känslan att, ja, SÅ farligt är det kanske inte?! Blir det annorlunda än man hoppats, så kanske det blir bra ändå, men på ett helt annat sätt.

#5 - - Jenny:

Jag måste säga att jag aldrig tänker på dig som ett kolli. I mina ögon har du alltid randiga strumbyxor, en jeanskjol och en kofta och är alltid pigg och glad och full av ideér. Kanske är det dumt att se dig så och inte vara mer realistisk eller vad jag nu ska kalla det, men sån är du för mig och har alltid varit och kommer alltid vara.

#6 - - cruella:

Jag blir både ledsen och glad av det du skriver och det måste ju vara meningen på något sätt.

#7 - - Mari:

"Tag allt som är mitt och mitt kan bli

men lämna min yppersta gåva

att kunna njuta och lova

där en annan går kallt förbi!"



Verner von Heidenstam

ur "Ensamhetens tankar"

#8 - - KarlAstrid:

Jag var en av dem som var SÅ nöjd med ett litet barn, bara det var friskt...Nu var det inte helt friskt (vilket jag förstod efter ca 3 månader). Det tog ganska exakt 10 månader innan jag förstod att det skulle gå, att livet trots allt skulle kunna fortsätta levas om kanske lite annorlunda och tillrättalagt. Min son, han är en positiv och frisk vind, ibland storm, i mitt liv, men oj vad jag har lärt mig att uppskatta det vi har efter att han kom. Visst, jag ljuger om jag inte erkänner att ja, jag önskar att han var "riktigt riktig". I början var jag så ledsen för hans skull, för allt som han skulle missa i livet, men det förstår jag ju nu att det var ett misstag. Han är den gladaste och mest obekymrade lilla ungen jag vet om.

Jag älskar mitt barn, det barn som jag fick, men det är väl ändå lov att sörja den man förlorade?



Harpasione, du har en fantastisk blogg, kolli eller inte.

#9 - - Helena:

Jaa, du.. jag ägnar min yrkesverksamma tid åt att arbeta med människor i olika stadier av funktionsnedsättningar och inskränkningar i autonomin. Det gör att jag funderar mycket över tillvaron och våra mänskliga villkor - hur jäkla olika det kan bli och hur olika vi förmår ta tillvara på det vi faktiskt har eller kan hantera förlusten av allt det vi faktiskt blivit av med...

Du är imponerande och jag tror inte att det är din mening - det är därför du blir det än mer ! Jag snyltar på din klokhet och dina erfarenheter och tror att det gör mig till en bättre människa !

Thank´s !

#10 - - Caroline:

Jag hade nästan glömt bort din blogg, har inte varit här på ett tag. Nu har jag massor av läsning att ta igen, det ser jag fram emot! Jag kan bara instämma i övriga kommentarer om hur kloka ord du sprider. Har svårt att ta till mig mycket, det är för svårt för avlägset. Men det berör inte desto mindre även om jag inte förstår allt. Tänker på det Jenny skrev ovan, och önskar att jag också kände dig då, när du var frisk och stark. För mig är du kvinnan i permostolen, men jag hör så mycket berättas om hur det var förut att jag inte har svårt att föreställa mig :-)

#11 - - Lotta Th:

Tack.

Så sanslöst vackert skrivet.