Mamma 2

Vill liksom inte störa ert kommenterande med ett nytt inlägg.

Så jag fortsätter på samma tema.

Älska - visst. Men ibland känns det så överdådigt när de svischar förbi fem minuter runt kvällsmatsdags mellan kompisar och skola och datorn på rummet.
Vart tar all kärlek vägen?

Jag hinner ALDRIG Säga hej och hejdå när de kommer och går.
Ibland hinns det med ett gonatt!

Som de som sitter och finns på ett ålderdomshem tio mil bort och man åker dit en gång i halvåret och låtsas eller är glad på riktigt att de finns.

Nej jag längtar som faan efter att hålla Kvar dem med pyssellådan mjölpåsen och garnkassen.
Kom inte och säg att de iallafall inte skulle vara intresserade för jag VET att det skulle de visst.
Så det så.
Så jävlars faan.
#1 - - Mattias:

Ja jävlars fan.



Men nu blev det inte så. Nu blev det på ett annat vis. Inte som du på förhand tänkt dig.



Men är det inte nästan alltid så med livet? Borde det, handen på hjärtat, vara annorlunda? Jag menar, att livet söker sina egna vägar, andra än dem vi föreställt oss? /Mattias

#2 - - Mattias:

Hej igen... :-)



Alltså, jag vill verkligen inte bli en nasare av religiös eller annan tro. Men om det på minsta sätt kan hjälpa dig att bära känslan av förnuft så vill jag ändå berätta vad jag tror.



Jag tror att vi lever vidare. Jag tror att vi ses sen. Jag tror att du kommer att få många chanser att få vara nära dina älskade, i liv efter detta, eller i andra dimensioner som vi inte vet mycket om. Nu faller det på din lott att missa några fester, det är sant. Men i många loppet är du lika mycket med som alla andra. Tid för snörlekar kommer! Det tror jag.



Och det är inte bara som jag säger. /Mattias

#3 - - Mattias rättar:

Jag har visst börjat läspa... Känslan av förnuft brukar väl gå rätt bra att bära... Förlust menade jag förstås.



Jag ska bli noggrannare i mitt nästa liv! :-) /Mattias

#4 - - Monica:

Vet du vad, jag tror att allas barn försvinner från sina föräldrar förr eller senare. Det spelar ingen roll hur många armar man har och vill hålla dom kvar med och vill krama dom med. En dag så är plötsligt datorn och kompisarna det allra viktigaste. Ibland vill man spola tillbaka bandet, bara för att få tillbaks stunderna med pyssel, lekar och allt mysigt som hör barndomen till. Men även om dom nuförtiden bara springer förbi dig så finns du hundraprocentigt kvar som en av dom viktigaste personerna för dom, det är bara så att du har kommit lite längre bak i kön. Det har jag också. Men jag hoppas att mina barn känner att dom är dom viktigaste personerna för mig, och att dom alltid står längst fram i min kö.

#5 - - Cecilia:

Ja vart tar kärleken vägen? Den stannar i huset, den finns i luften och genomsyrar allt ni gör.



Det var någon som skrev något i stil med "en mor får hålla sitt barns hand en kort stund, men dess hjärta hela livet."



Funderade på min egna mamma, en period där runt tonåren var kompisarna både nummer 1 och 2 på priolistan framför familjen. Men efter några år ändrades det igen. Familjen är det viktigaste jag har. Och mamma finns alltid där, en trygghet i livets bergochdalbana.

#6 - - KaosJenny:

Kärleken bär man med sig ut i världen, vart än man ska... KRAM

#7 - - Ylva L:

pyssellådan mjölpåsen och garnkassen

som en ny treenighet

Och en SÅ bra sinnesbild av vad vi pratar om. Jag går dessutom igång på alla tre, undrar vad du skulle gjort...vindsnurror med älgbajs och pärlor, gladiatorbröd, virkade överdrag till förbudsskyltarna ute på stan?



Du kanske har rätt! Bara för att du är en så fördömt bra pedagog som brinner för det här. Jag som är snäppet lite mer oengagerad - och då menar jag verkligen lite, inte alls mycket - har ju facit. Jag VET att mina snörlekar inte lockar längre. Men - det bästa av allt: de hittar på egna. Som dottern som bygger om en kartong till en pinata-häst, med flätad man och svans, full med popcorn. Med sina kompisar. Inte med mig.



Drömde förresten häromnatten att du var på bättringsvägen. Har aldrig drömt att du är helt återställd. Har heller aldrig drömt om att du är så förlamad som du är nu. Utan just om att du är på väg att bli frisk igen. Den här gången satt vi ett helg gäng och planerade något och du gick lite vingligt fram och tillbaka bland oss och pratade. Fast med en dataröst, manlig sådan. Som läste dina tankar. Det gick alltså skitfort, normalfart pratmässigt. Så i drömmen löste jag problemet med pissiga datorer som dessutom i bästa toppfart bara gissar de avslutande bokstäverna på ett ofta upprepat ord. Annars bokstav för bokstav. OM uppfinningen fungerade på riktigt, så skulle du hunnit både "hej" och "what´s up - harru ätit skolmaten idag, är du hungrig" innan barnen hunnit uppför trappen. Det är så långt vi oALSiga mammor hinner.....

#8 - - Ann-Marie Alexandersson:

De har ju vant sig med att du alltid ska finnas i huset och tar för givet att de kan säga någåt speciellt i morgon eller en annan dag, vilken som helst. De tar dig för givet och det måste de göra för att utvecklas och överleva. Du har fantastiskt fina barn, Tina och du är en fantastisk mamma.

#9 - - Kin:

Apropås barn. Mina är vuxna och mår bra. Jag mår inte så bra. Hela jag är "fel". Men jag har varken ALS eller cancer. Jag är bara så ledsen. Förtvivlad och desillusionerad. Jag vill och orkar inte leva. Mina vuxna barn tittNar förbi -typ. Ändå lever jag, för att jag är rädd för att förstöra deras liv genom att ta mitt eget. Inte så himla kul att leva heller - bara för att inte vara död. En annan sida av saken. Du gör en heroisk insats i att gjuta mod i folk, och jag försöker ta till mig allt klokt som sägs i den här bloggen. Tyvärr kan jag inte det, men jag älskar dig och vet att du kan lita på dina barns kärlek. "de saknar inte kossan förrän båset är tomt!". Synd, men i de allra flesta fall sant.

#10 - - Karin:

Förstår din frustration. Jag kan inte heller göra det jag vill med barnen, åka skidor, bada i kall sommarsjö t.ex. I min barnlängtan fanns att läsa och uppleva genom böcker som en stor glädje att se fram emot. Och sedan kunde jag inte, p.g.a. alla mina hjärnhinneinflammationer och muntorrhet, läsa högt. Fy så ledsamt det har varit. Tur att min man läser för dem. Det är då något de har haft "ifred". Inte så fel att pappor har egna delar av barnens uppväxt, där mammor inte är inne o petar o lägger sig i. Men det blir väl lite mycket sådant hos er.

Jag har köpt en fin skrivbok där jag har tänkt skriva ner alla mina små "tips" om livet och vardagen. Har inte börjat för jag tror jag måste strukturera det - men det ska jag nog skita i. Det är ju också ett sätt att dela med sig av det man vill att barnen ska få. Är lite fundersam hur det går om jag får ett svårt skov till, i värsta fall dör jag eller kommer orka väldigt lite efteråt. Så jag vill vara hyfsat säker på att ha tagit vara på tiden nu och tänkt frammåt hur det kan bli "ok" även om jag dör hyfsat ung eller blir mycket sämre.

Snörlekar är väl svår att skriva om och det är ju något annat att sitta nära tillsammans och göra något. Jag är ganska bra på att pyssla tillsammans med barnen när orken finns. Får försöka ta vara på det lite bättre.

Men jag känner också igen att man inte "hinner med" barnen i vardagen. Datorn på, "jag gör läxor", sticker till en kompis etc. Funderar över hur man ska få till det att de "vill" ägna lite tid med mamma (o pappa), när de helst vill vara med kompisar. Inte lätt. Men lite kanske man måste "tvinga" dem. (Som det där någon skrev i en av komentarerna att de kan skriva e-brev.) De måste ju också lära sig att tänka på andra och genom att ha bra relationer så bygger man sig något bra för sig själv. Både i att ha kvar relationer men också att ha en relation att i tanken gå tillbaka till när en person inte längre finns kvar.

#11 - - Anonym:

#12 - - Annilin:

Barn som springer och leker i ett hus fyllt av kärlek. Behöver inte stanna upp lika ofta för att få det bekräftat. I ditt hus verkar det finnas trygga barn. Var stolt över det. Fast det är du säkert redan :) Har man känt en förälders kärlek så dör den aldrig.Den bär man med sig genom hela livet.

#13 - - Mattias:

Kin: Det är smärtsamt att höra om din upplevelse av livet. Det är smärtsamt att höra dig tro att du är fel. Det ordvalet. "Vara fel". Du är alldeles rätt, tro mig. Fast du har missförstått dig själv och då känns det fel.



Vad kan jag säga? Att jag var i en likartad situation för några år sedan. Kände mig fel genom hela min barndom och många år upp i min vuxendom. Tills jag slog i botten och så småningom hittade vägen ut. Det tog tid, den första biten kröp jag på knäna. Men det gick.



Regel nummer ett: Man får aldrig ta livet av sig. Du använder barnen som spärr mot den handlingen, och det är nog OK. Men även utan dem: "il faut d´abord durer", man måste framförallt härda ut. Jag kan inte här förklara varför, men man får inte ta den vägen ut. Den leder för resten ändå inte till befrielse.



Ett tips: vägen till befrielse leder som regel neråt. Var inte rädd för att falla. När huset står i lågor ska man krypa längs golvet. Lite så när hela livet brinner också.



Jag tänker på dig. Jag ska be för dig, jag lovar. Kram! /Mattias

#14 - - Francke:

Om jag ö h t kan säga nåt vettigt, när du säger det du säger, så skulle jag säga att vi inte är så bra på metatänkande, jag menar tänkande om vårt eget tänkande. Ofta har jag tänkt att just du är så himla bra på det, du excelererar i det! Våra känslor kommer in, i tid och otid, och vi 'känslotänker' plötsligt "det är ingen idé", "jag är aldrig bra". Vi sitter i bilder som är som låsta rum, bara en och samma väg ut hela tiden. Men om vi bara släppte in lite tänkande, kanske genom någon annan, så skulle vi kanske se att "ibland är det idé", "jag är iallafall bra på det eller så". Då närmar vi oss sanningen. Vi behöver bollplank, så släpp in andra i ditt liv! Här (och jag skriver måhända till fler av oss såklart, inte minst till mig själv, en intressant typ jag mötte redan som barn f ö) är just du också fantastisk - du öppnar blog, fejsbookar och har dig. Men dit liv och dina kommunikations-förutsättningar är såklart helt andra nu. Så vad kan du göra istället. Boka dina barn (det skulle fängelsekunden få göra), låt dem komma på besökstid (som till torken), spela spel med dem över datorn (orkar du det?) eller bara be dem sitta och berätta (med Mannen om det blir lättare) framför dig om vad som händer nu, vad de tänker på. Maila dom och säg att du vill veta!!



Hitt på nå nytt! Gör ett lajv (med de andras hjälp), där du är mamman med ALS, hur ska familjen göra då? Galet, ja kanske det. Men vi vet bara att vi har denna dag och kanske inte ens det. Glöm inte visdomen: "Denna dagen ett liv!" (Melker Melkersson)

#15 - - Självterapi:

Många gånger när jag haft ångest har jag trott att det fanns en anledning, en reell fara som motiverade så våldsamma smärtsamma känslor. Ofta fanns en händelse som jag trodde var orsaken. Ett sviket löfte, en död morfar, ett föraktfull behandling en upplevd kränkning, vissheten om döden. Fanns ingen konkret anledning kan man alltid tro att det är en obearbetad barndoms oförätt som gör så ont. Eller en genetisk sårbarhet? Man letar desperat en orsak till så starka känslor. Naturligtvis är sådana saker allvarliga och kan bidra till depressionen. Men dom motiverar ju aldrig så starka smärtupplevelser att det är rimligt att vilja dö. När hela livet ligger här och glittrar. När vi vill dö är vi i kraftig kemisk obalans i hjärnan. Vi är stressade. Allt vi tror är orsaker blir våldsamt uppförstorade i en stressad hjärna. Man kan känna hur man tänker sjukt.



En gång hade jag ynnesten att vara så stressad av så många saker samtidigt att jag genomskådade det hela. Min oro skiftade ständigt förklaringsobjekt. Vart och ett var för litet för att motivera självmordstankar. Till slut förstod jag att även om många saker var tuffa och stressande så var panikupplevelsen självgenererad i min hjärna. Stess leder till ångest, oavsett vad stressen kommer av. Man kan läsa på Wikipedia om dopamin och adrenalin och stress. Det är kemi. Men vi själva är med och styr kemifabriken genom hur vi tänker, om vi plågar oss med negativa bilder och vad vi utsätter oss för under en dag. Då öppnade sig en väg ut. Med små små vanliga steg kan man komma hela vägen ut ur mörkret.



Vi måste ta hand om oss själva som om vi var små hundvalpar. De får inte vara kalla och hungriga och otrygga, och ostimulerade eller hur! Små men helt nödvändiga saker behöver de. Ta hand om er själva så! Utsätt våra människodjur för vanliga trevliga upplevelser och det klingar tillbaks så sakteliga. Spela musiken man älskade som litet barn. Musik som lugnar hjärtat. Se till att göra vanliga trevliga saker. Prata en stund med människor som gör oss glada (eller lyssna på, var i deras närhet). Livet är nu men med en liten plan för nästa trevliga, vanliga nu är välgörande Vi har inte bråttom någon annanstans. Ingen kommer fortare fram(..) som skyndar sig. Rutiner och omväxling och stimulans. Beroende på vad vi kan göra. Sitta i olika rum? Känna solen i ansiktet en stund varje morgon? Vissa radioprogram varje dag? En viss tid för filmtajm med familjen två dar i veckan? Bara ha nära i omgivningen känns bra. Olika tema för filmtittandet? Lyssna på vardagssorlet och kastruller och tonårsstamp. Lägga upp en plan för nästa bok eller kampanj? Vi måste se till att stimulera och vårda den lilla mjuka själen i oss, inte stressa oss. Sluta läsa kvällstidningar och ibland är även dagstidningar för mycket om man behöver hitta harmonin. Tänka ut hur man kan glädja någon annan. Göra planer ibland. Vila ibland. Ingen annan kan fixa det här åt en, man är husse över sin egen själ. Men vi kan hjälpa varandra jättemycket och vi kan be om mer hjälp när vi ibland behöver det.. Man kan alltså göra en självterapi-plan! Kanske hjälper det för fler? Testa!

#16 - - Taran:

Man får ju alltid tusen tankar av dina inlägg,och av kommentarerna.Undrar,om du verkligen menade "vart all kärlek tar vägen?"Om du menar barnen som kärlek så har de ju din och mannens kärlek som bas och övar sig att flyga och klara sig på egna ben.Och det snabba på gränsen till jäktiga har ju alla märkt i denna tid i den västerländska kulturen ,överallt.Men jag kan också tänka mig,att dina barn(och förstås många andra barn,som har svårt sjuka föräldrar har gemensamt)bär på en stor sorg,skuldkänsla,medlidandekänsla,för det gör ju barnen oftast.Och det skulle ju vara jättebra om vården skulle kunna agera som "tolkar"/förklarare åt hela familjen i god tid för att minska på sorgen och skulden(som ju kan vara mycket större hos barnen än hos den sjuke föräldern eller andra föräldern).Vårdpersonalen,som träffar familjer,var någon är svårt sjuk,säger att man skall fråga barnen hur de tänker,inte hur de känner inför förälderns sjukdom/tillstånd/död för att prata om känslor kan vara svårt(vidare bara prata korta stunder i taget för att det kan vara riktigt påfrestande och jobbigt emotionellt,utan alla färdigheter som vuxna i bästa fall besitter efter 23 års ålder,när hjärnan anses vara färdigutvecklad)Så jag kan också tänka mig att dina barn kanske(ibland!) litet undviker att "se sin sorg i vitögat" och prata med dig längre stunder än nödvändigt.Och som Francke skrev:ibland känslotänker vi.Vi ramlar i ravinen och allting känns kört.Därför skulle ju hjälpande handen/bollplanken vara så viktig för alla inblandade.Barnen kan ju t.ex. få för sig att mamma/pappa inte vill leva med dem(barnen "känslotänker" också,mycket!)Eller att barnen har orsakat sjukdomen.Eller att mamma/pappa vill dö!?!

Ville liksom inte störa ditt bloggande med en lång kommentar men tänker inte fortsätta med det!Vi väntar ju bara på dina fantastiska inlägg om vad som helst och babblar på under tiden.Så säg inte så någon mera gång för vi är här för din skull!För att du är genial!Inte för andra kommentatörernas skull.Du kanske "känslotänkte" litet?"Ryck upp" dig,vi älskar dig i alla fall.Och väntar på nästa inlägg,nya "tankenötter".........när du orkar!Kram

#17 - - Iréne:

Måste få säga vad jag anser om barnen som har "egna liv". Det är något att glädjas över egentligen. Skulle vilja påstå att det utgör ett problem mindre för Dig att de är "självgående". Jag har en utvecklingsstörd dotter och är själv inte ung längre och en viss oro kan jag känna för hur det ska bli för henne när jag inte finns kvar. För det är ju det enda vi med säkerhet vet att vi inte alltid ska finnas här. Vet inte om detta är till någon tröst, men kände ändå att jag ville yttra mig.

Kärleken finns där ändå.

#18 - - Maria:

Idag smög min äldste sig in för att slippa "tusen frågor". Visst det är en del i utvecklingen och jag vet att du vet det med, men jag kan gå ner och sätta mig på sängkanten och då ser han upp ger mig en kram. Så jävlars fan

#19 - - Håkan (med Gerd):

Ja jävlars faen...

Vart tar kärleken vägen?

Den försvinner inte i alla fall, man får hoppas att föremålen för den kan uppfatta den. Mina barn har flyttat ut, och så ska det naturligtvis vara. Men man känner sig lite vilsen när det händer. Man vänder sig om hemma för man tyckte att man hörde ett ljud och trots att man vet att ingen annan är här, blir man förvånad när man upptäcker det.



Och så blir man så glad när de ringer! Vilket hände just nu när jag skrev detta, så jag tappade tråden.

#20 - - Boman:

Om jag vänder på det så finns mamma alltid i barnhjärtan. Hur stora vi än blir. Min mamma fanns där alltid när hon fanns, och nu när hon gått vidare och inte längre finns, så finns hon ändå i mitt hjärta.

#21 - - Tessa i höghuset:

Men för dem finns du i alla fall där, och det vet de, även om de springer förbi.



Idag jag läst ut din bok, den är fantastisk. Och så mycket mer än en skildring av hur det kan vara att leva med ALS. http://femitio.blogspot.com/2011/09/simskola-egentid-och-harpasione.html



#22 - - Kristina S:

Är tillbaka efter en lång frånvaro pga resa. Det känns som att träffa många vänner igen! Dig Tina, en underbar,fantastisk personlighet, men även hela kommentatörklubben :). Det var massor att läsa. Speciellt när det står under en text: "Kommentarer (36)". Wow, som Du har satt fart på alla med ditt inlägg. Du har nog tryckt på en känslig punkt, vad kan det nu vara? Och de röster nya som ständigt En kommentar till ditt senaste inlägg: Någon gång i framtiden kommer dina barn säkert läsa den gamla bloggen, kanske inklusive kommentarerna. Och kanske tänka "Jäklar, att jag missade så mycket av min mamma!" Så låt dem inte missa sin mamma nu genom överdriven respekt till allt möjligt typ dator, TV program, kompisar.

Jag har sett liknande tankegångar i andras kommentarer. Skriv till var och en av dem. Säg det som du vill ha sagt. Fråga dina frågor om deras tankar, åsikter, intressen. Bestäm att var och en ska sedan sitta hos dig och prata (eller vara tyst) en timme i veckan. Och det med avstängd mobil!! Problemet är att vi ofta inte vågar kräva sådant av barnen, för att vi inte vill "tränga oss på". Barnen i sin tur får aldrig veta hur mycket de kan prata med oss om, och hur givande det är. Vad kan hända i värsta fall? Att de har tråkigt en timme? OK, i så fall gör det klart att du är nöjd och att de har gjort något du uppskattar genom att sitta hos dig med avstängd mobil. Hur ofta har de en chans att ge dig något som du uppskattar och få veta det? Sådant kan ta bort mycket maktlöshets- och skuldkänslor. För barn har ofta skuldkänslor även om de inte är det minsta skyldiga.

#23 - - Ann:

"En påtår av mystisk upplevelese". I DN idag (del 1 s.30)så står det om Ami Nordstöm Sundborg som blev nästan tio år gammal. Såhär står det om henne: Ami är en av de märkligaste människor jag har träffat. När hon föddes trodde ingen att hon någonsin skulle kunna kommunicera med omgivningen. Men när hon fortfarande var mycket liten upptäckte familjen att hon kunde hela alfabetet - tack vare en bokstavsbok hon fått av sin syster - hon kunde också formulera sig på det allra mest förunderliga sätt. Hennes kropp var inte av den rörliga sorten, men hon kunde röra sig så mycket att hon med hjälp av sina assistenter kunde peka på en bokstavstavla för att uttrycka vad hon ville säga. Som till exempel "Jag varje dag behöver en påtår av mystisk upplevelese". Att läsa om Ami var en påtår för mig. Jag hoppas att du har fått en påtår av en mystisk upplevelse idag! Många kramar

#24 - - ewa:

Så jävlars faan!

Vaknade kl 04.44 härom morgonen och min första tanke var Du och ditt sorgliga och frustrerade inlägg. Vill skriva något gott till dig, men det känns mest som floskler. Varm, varm tanke till dig.

Det var fint att läsa det som Ann (härovanför) skriver om, det är andra gången den finns med i tidningen. Ami, en liten tjej som satt stort avtryck på sin omgivning.