Mamma 2
Så jag fortsätter på samma tema.
Älska - visst. Men ibland känns det så överdådigt när de svischar förbi fem minuter runt kvällsmatsdags mellan kompisar och skola och datorn på rummet.
Vart tar all kärlek vägen?
Jag hinner ALDRIG Säga hej och hejdå när de kommer och går.
Ibland hinns det med ett gonatt!
Som de som sitter och finns på ett ålderdomshem tio mil bort och man åker dit en gång i halvåret och låtsas eller är glad på riktigt att de finns.
Nej jag längtar som faan efter att hålla Kvar dem med pyssellådan mjölpåsen och garnkassen.
Kom inte och säg att de iallafall inte skulle vara intresserade för jag VET att det skulle de visst.
Så det så.
Så jävlars faan.
Ja jävlars fan.
Men nu blev det inte så. Nu blev det på ett annat vis. Inte som du på förhand tänkt dig.
Men är det inte nästan alltid så med livet? Borde det, handen på hjärtat, vara annorlunda? Jag menar, att livet söker sina egna vägar, andra än dem vi föreställt oss? /Mattias