Esse
Jag har alltid varit ganska ful
men nu är jag fulare än nånsin.
Svullet ansikte svullen mage ligger som en pladuska i permobilen.
Nu går hon med håven
säger min mamma
om man klankar ner på sig själv.
Men jag är inte så ledsen för att jag är ful.
Och jag vill inte att ni säger emot mig.
Jag har alltid hävdat att alla människor är vackra när de är i sitt esse.
När de är i sitt bästa tillstånd.
När man glömmer bort att man har ett utseende över huvud taget.
Men när är jag i mitt esse?
När jag fångar trollsländor.
Gör jag det ofta?
Men nu för tiden då?
Finns mitt esse nu?
Kanske när jag skriver något viktigt och datorn funkar bra?
Kanske det korta ögonblick när jag får en puss på kinden?
Eller i pannan.
Är du vacker i ditt esse?
Kära du! Du är väl i ditt esse så fort du skriver! Du skriver rakt in i själen på folk. Det måste väl räknas som att vara i sitt esse? Jag tycker att utsidan är oviktig. När min lilla dementa pappa kommer upp till ytan är det ett under. Att han inte kan sköta sin hygien, har skitiga kläder och skägg ner på magen är oviktigt. Det spelar roll. Det är det första någon som inte känner en ser men det är inte viktigt.