harpasione

Jag vet inte jag om sorgen verkligen blir lättare att bära om man delar den. Man säger ju "delad glädje, dubbel glädje", och lite så blir det väl med sorgen också på något sätt. Om man bär den ensam blir den som en stor klump i magen, men man kan iallafall hålla den tyglad. Delar man den med någon har man släppt den fri, och man får svårare att hålla den under kontroll när man hela tiden ska se den i en älskads ögon. Då blir den till ett monster man inte kan besegra. Men så känner jag, för dig kan det vara helt annorlunda.
KRAM

Menar du mig Harpasione eller är det bara något jag får för mig? Kommunikation är svårt.

Du kan inte förvänta dig att människorna ska känna det du känner, eller vill att de ska känna, eller uttrycka det på det vis du förväntar. Själv har jag en djup tro på att allt har två sidor. Lika djupt som ditt elände är, lika mycket tror jag att det finns en mening med det. I ett perspektiv som är svårt för oss att ta in, därför att vi som regel inte har den överblicken. "Som regel" skriver jag därför att det finns de som har mer av det, men framförallt därför att vi kan få det glimtvis. Jag tror inte att din sjukdom eller ditt lidande saknar mening! Men det betyder inte att jag står likgiltig eller bortser från den jordiska, praktiska, marknära sidan av det.

Blir du verkligen tröstad av medlidande? Vi är så olika, att bli utsatt för medlidande är något jag brukade drömma mardrömmar om när jag var yngre.

Om det var mig du menade, och om du vill, så återgår jag till att avstå från att kommentera. No problems!

Nej, man kan nog aldrig förstå hur någon annan har det. Man förstår ju sällan sig själv ens. Men man kan bara finnas där - på samma blogg till exempel.

Och vi har verkligen olika sätt att hantera det vi möter i livet. Önskar och tror att du kan hitta de redskap du behöver inom dig.

Sorg hanterar jag som alla andra känslor: försöker acceptera den och känna den. Lyckas jag ta den till mig helt och fullt försvinner den, vilket är logiskt, för då har den gjort sitt jobb. Sen kan det förstås komma ny sorg, dina problem och dina besvikelser är givetvis källor till ständigt ny sorg. Men den stora, alltomfattande sorgen kanske går att känna sig igenom så att det blir mer uthärdligt sen. Det tror jag!

Svårast av alla känslor att hantera tror jag vreden är. Därför att den alltid pekar på de andra: "De är dumma!" Men egentligen handlar den alltid om en själv. Som nu i mitt fall: jag fortsätter att ha förväntningar på svenskarna och på min familj som aldrig kommer att infrias, därför att det inte är upp till dem att göra mig hel och lycklig. Jag måste ändra förväntningar på mig själv istället. Skaffa mig tålamod med människorna bland annat. "Förlåt dem, de begriper inte bättre" sa nån. Ja nu hänger jag kanske mig själv på korset, men jag kan inte sticka under stol med att jag känner förakt. Inte för svenskarnas okunnighet, för den rår man i någon mening inte för, men för den så vanliga övertygelsen om att man vet bäst av alla och har rätten att styra och ställa över andras liv. Fast man uppriktigt sagt inte vet ens det mest grundläggande många gånger: hälsa, tacka, be om lov samt någonting om orsakerna till att vi alls befinner oss på den här planeten.

Men för att återknyta till känslorna och vad man gör med dem: jag vet att det ytterst handlar om mig själv. Det handlar om min oförmåga att ta ledningen i de här spörsmålen, mitt behov av att alltid ställa mig längre bak i kön men likväl väntar på att tåget ska röra sig i den av mig önskade riktningen. Det lär inte hända!

Sen tror jag även så här, apropå din stora sorg och din stora prövning: Gud, som vi står i förbindelse med via vårt DNA tror jag (fast det är bara en teori), förelägger oss uppgifter som kan verkar övermäktiga. Som vi verkligen måste ställa oss på tå för att klara av, eller ens komma i närheten av att klara av. Men det bakomliggande budskapet är: "Så här stora uppgifter är du designad för att lösa!"

Inte många når sin fulla kapacitet ens för en liten stund. Jag läste i Allers Veckotidning om en gammal värkbruten man som men en träpåk lyfte på att flera ton tungt flak för att få loss en kvinna som fastnat med sin fot under detsamma. När han sen försökte göra om det kunde han inte rubba flaket. Det är inga lätta uppgifter vi ställs inför, men just däri ligger det kärleksfulla. Bakomliggande.

Detta är inte mina tankar, Tina, detta är årtusendens tankegods, känt över hela världen. Det är bara att koppla upp och återta det tänkandet där våra kristna förfäder slutade.

En person ur mitt förflutna stack upp sitt fula tryne i min mailbox för några dagar sedan, först blev jag totalt knäckt, för hade trott det var en vän, sedan grät jag så jag blev osnorig, men nu är jag argare än jag varit i hela mitt långa liv.

Det, jag vägrar kalla personen för något annat, talade om att det var viktigt att jag satte ord på allt ont jag gjort under mitt liv för någon sorts biktfader, för att jag ska hamna i någon sorts paradis, eller snarare undgå helvetet. FUCK DET! Jag lever och jag må te andra som en tönt, men om jag krävde samma sak av alla jag mött och möter skulle kö n gå runt en hel stad, och jag skulle inte förlåta någon, de skulle få halka runt i mitt slem. Så nu inser jag att jag inte ens går fri i min mailbox.

Vill du hänga med på en motorcykletur inatt, jag fixar västar med dödskallar, mängder av sirapskakor, ett gäng snygga utsikter, polkagrisar i Gränna, upp till Braheborg och frossa i frändekärlek. Jag kan dubba dig till Riddare av det goda hoppet och ge dig tio minuter med smak, och hur många ord som det finns i alla upptänkliga språk, sedan ska vi titta efter rovfåglar som hänger på termiken och söker bra nästen i den branta klippan, sedan åker vi luftballong hem, lite frusna men väldig mätta och glada. P.S. Jag finns under golvet, enligt DET som skrev till mig. Fattar inte folk att man tyvärr inte kan stänga av sin hjärna, tror de inte att man kan ångra, fast jag ångrar mest att jag inte bjöd upp till en långfärd för tio år sedan, eller en postrodd till Åland från Grisslehamn!

Till M; Ta hit din Jesus när du vill inte någon kopia utan den där levande ni pratar om, för det var väl han som väckte döda och helade friska när han inte var ute och fiskade. Nähä... han var inte hemma idag eller....

Min Jesus??? Har jag pratat om nån levande Jesus? *fattar nada*

Surrealistisk känsla att bli ställd till svars för exakt de tankar man försökt att tydligt argumenta mot.

Samtidigt en bekräftelse på precis det jag säger: de flesta svenskar är sorgligt omedvetna om att det finns en annan andlig tolkningsram än den kristna. Allt förs till den kristna fållan! Hopplöst, verkar det. Goddag yxskaft från morgon till kväll.

(internt till Tina)

Jag tyckte att jag kunde använda ett uttryck du själv nyss använt, men jag mindes fel om kontexten och hur du brukade det. Jag räcker upp handen, tar på mig faulen, dumt skrivet av mig.

Snorkfröken: Fult att ironisera över ett inlägg som du av allt att döma inte ens har tagit dig omaket att läsa, eller försöka förstå.