Så svåra frågor... Att älska innehåller så mycket... Och att älska en partner är något helt annat än att älska ett barn, är det inte så? Kärleken till barnet kommer aldrig att försvinna oavsett vad som händer. Kärleken till en partner kan påverkas av så mycket annat, vare sej man vill eller inte. Kanske är vi alla egoister innerst inne? Kan man inte få allt får
Jag tror att man kan älska en människa helt och fullt, men att det kan förändras. Allt annat förändras runt omkring en så det är omöjligt att inte förändras själv. Och det vore ju i och för sig hemskt om man stagnerade helt. Man utvecklas åt olika håll och båda kanske inte är densamma längre. Den tid av dygnet som man tillbringar tillsammans är så försvinnande liten i jämförelse med all tid man tillbringar på jobbet med alla intryck och med andra människor som påverkar en. Så jag tror inte man ska tvivla på den kärlek man delat.
En kan ju också fundera på vad detta "i lust och nöd" står för. Kan kärleken vara större än lustkänslorna, det goda livet och glädjen? Finns det något värde i att stå kvar även om mycket förändras till nöd? Jag vet verkligen inte hur jag skulle bete mig om jag hamnade i en situation lik den du och dina nära har tvingats in i, men jag vet hur jag hoppas att jag skulle vara. Förresten så var det möjligt för mig att älska min pappa först sedan han blivit dement.
Man måste ju kunna tänka åt andra hållet också. Om man älskar någon, så måste man också kunna släppa den personen fri. Det är ju en sorts kärlek. Nöd och lust kan ju till slut sluta med bara nöd. Och jag kan ju förstå att det är lätt att känna sig sviken. Men det är nog viktigt att inte skuldbelägga den som lämnar förhållandet. Det är nog tillräckligt tungt ändå att fatta ett sådant beslut.
Jag hoppas att jag skulle vara kvar i relationen. Att kärleken skulle räcka. Men jag vet inte.
Min mamma försvann in i demens. Hon visste hela tiden vem han var, men tappade bort vad de "haft" . Han älskade det de haft, han älskade henne som hon var i demensen precis i varje nu. Men han är en mycket speciell och "osjälvisk " person.
Jag älskar en annan människa. Och jag älskar det han ger mig. Jag tycker det skulle vara oerhört svårt att släppa honom fri om det vore bättre för honom än att vara med mig. Jag skulle kunna göra det men dö lite inombords. Jag tror kärleken är både självisk och gemensam.
Människan man lever med är summan av kroppen, rösten, doften, skrattet, kyssarna tankarna, samtalet. Hela tiden sker förändring. Om man önskar förändra den man lever med blir den en annan än den först älskade. Om den man älskar förändras blir den en annan än den först älskade. Frågan är hur mycket förändring man tål.
Jag älskar en människa, men jag älskar inte livet med den. Man kan omöjligt skilja på de, tills det är på väg att försvinna eller redan försvunnit. Människor är experter på att vara blinda för sådant som finns där, men när det väl försvinner, försvinner blindheten och man ser klart för första gången under hela förhållandet. En människa kan definitivt försvinna utan att dö, det är faktiskt vanligare än att en människa faktiskt dör och försvinner. Om hen inte känner igen en längre, tror jag faktiskt att det handlar om att det är någon av varandra förändrats utan att man inte längre utvecklas tillsammans längre.
Sista frågan tror jag inte det finns ett svar på, det kan vara båda, beroende från person till person.
Jag har personligen inte upplevt att släppa någon som jag älskar väldigt mycket fri för att jag själv inte är samma person som jag tidigare varit. Men jag har däremot sett detta på nära håll, både att man väljer att stanna kvar i ett förhållande för att man väljer det eller att man blir kvarhållen. Vad jag själv vet med all säkerhet är att jag aldrig skulle vilja att min partner stannar kvar för att vi ska hålla ihop tills döden skiljer oss åt. Jag vill inte att någons liv begränsas av att jag inte är samma person som jag varit, fysiskt eller psykiskt. Det kan ju handla om att man blivit förändrad som person eller att man får ett handikapp som förändrar hela situationen för både en själv och hela familjen. Ett litet exempel ur verkligheten kan jag ge: En ung tjej får ett hjärtstillestånd en kort tid efter sin förlossning. Detta leder till stora hjärnskador, och hennes liv kommer aldrig att bli detsamma igen Hennes pojkvän väljer att ge upp förhållandet efter en tid. Skulle man klandra honom för att han väljer att leva sitt liv på annat håll istället för att leva kvar i ett förhållande utan framtid och en situation utan bättring. Det kanske är enkelt att välja sida när man är frisk, men jag har faktiskt sett flertal exempel där man stannar kvar av dåligt samvete.
Ja,jag älskar en människa och livet med hen!
Kärleken till mina barn är sån, de slutar man inte att älska oavsett.
Kärleken till en partner, där vet jag inte heller. Jag har inte varit där, och innan dess vet man nog inte. Kanske beror det på hur stark den är, kärleken? Eller på hur stark man själv är om livet förändras.