Normalt hemma hos mig

Jag är inte normal
och det har jag aldrig varit.
Jag har nog inte umgåtts med normala människor heller.
Och ingen i min familj är nog riktigt normal.
Jag vet vad ni tänker nu:
Finns det normala människor? Alla är ju olika. Unika individuella individer...
Sånt tjafs.
Det finns normala människor.
De kanske har något enstaka drag som avviker från normaliteten, men ändå i stort sett normala.
Jag har aldrig nånsin känt mig så otroligt onormal som nu.
Och jag tror inte det beror på att jag är förlamad och har track och respirator,
Det måste bero på att jag är omgiven av människor som sinsemellan är mycket mer lika än jag.
Då blir det norm.
Det är svårt att hitta onormala assistenter som funkar.
Då blir det så.
#1 - - Kicki:

Jag brukar tänka att jag är den enda normala människa jag känner. På riktigt alltså. Jag känner mig extremt normal.

Svar: Jag är benägen att hålla med. Men det är ju innan jag har läst den där boken du påstår att du har skrivit. ;)
Harpasione

#2 - - Pia:

En diamant i en sandlåda är mycket onormal 😃

Svar: Då lägger du nån slags värdering. Det gjorde inte jag.
Harpasione

#3 - - Pia:

Hahaha!! Skrev så för att komma ifrån att onormalt är något negativt. Men visst har du rätt. Jag kunde lagt till att ett sandkorn också är onormal i en påse diamanter 😃

#4 - - Kicki:

Hahaha, ja, den där helt perverst sjuka boken!

#5 - - Jenny:

Jag håller nog med, det finns helt klart normala personer. Jag kan nog också instämma med att du är lite onormal. Jag är också onormal. Men försöker vara normal. Jag vet inte varför.