Normalt hemma hos mig
och det har jag aldrig varit.
Jag har nog inte umgåtts med normala människor heller.
Och ingen i min familj är nog riktigt normal.
Jag vet vad ni tänker nu:
Finns det normala människor? Alla är ju olika. Unika individuella individer...
Sånt tjafs.
Det finns normala människor.
De kanske har något enstaka drag som avviker från normaliteten, men ändå i stort sett normala.
Jag har aldrig nånsin känt mig så otroligt onormal som nu.
Och jag tror inte det beror på att jag är förlamad och har track och respirator,
Det måste bero på att jag är omgiven av människor som sinsemellan är mycket mer lika än jag.
Då blir det norm.
Det är svårt att hitta onormala assistenter som funkar.
Då blir det så.
Jag brukar tänka att jag är den enda normala människa jag känner. På riktigt alltså. Jag känner mig extremt normal.