Exil

1
När man läser e-böcker är det en punkt på en linje längst ner på sidan, som visar var man är i boken.
Det är något visst med att passera mitten.
Ofta får jag tvinga mig igenom första halvan.
Sedan blir boken både bättre och mer lättläst.
Lite konstigt.
Nu har jag just läst ut Brev till min dotter av Theodor Kallifatides.
Den handlar om den romerske poeten Ovidius, som landsförvisas för att han har skrivit lite för porriga dikter, (tycker kejsar Augustus.) 
Jag kände igen mig.
Fråntagen sitt språk.
Skrivande.
Ensam.
Att bli någon annan än den man var.
Att sakna sig själv.
Att tvingas älska nya saker.
" vad har exilen lärt mig?
Att det alltid finns ett liv värt att leva. "

Kommentarer
Postat av: Lisalucidor76

Ja.
Jag kan nog bara säga just det
Ja.

2017-03-26 @ 19:23:38
Postat av: Ann

Det är fint.... "Att det alltid finns ett liv värt att leva. "

2017-03-26 @ 21:30:20
Postat av: Pia

Kan inte annat än att hålla med....
.....och ett stort hjärta till dig!
💕💕💕

2017-03-27 @ 15:45:26
Postat av: Maggan

Så fint...i litteraturen hittar du dina förebilder. Att känna sig mindre ensam då man ser att även andra människor känner ensamhet...av olika anledningar. En sorts igenkänning som nu med Kallifatides och dessförinnan med Harry Schein. Det är vad litteraturen är till för. Hoppas solen skiner lite på dig och värmer ansiktet

Svar: Ja det är väl det som är meningen med alla kulturella yttringar. Jag har stort behov av kultur.
Harpasione

2017-03-28 @ 11:46:44
Postat av: Maggan

Jag också,Tina. Kulturen är livsviktig för mig. Jag kommer att se "Citizen Schein" på Folkets bio i april och jag har med stor behållning läst flera av Kallifatides böcker. Ska också läsa denna hans sista efter att han inte trodde han kunde skriva fler böcker. Intressant.

Svar: Hör av dig med recensioner! ,
Harpasione

2017-03-29 @ 13:56:35
Postat av: Maggan

Glad Påsk Tina...här kommer en recension om Citizen Schein, den blev lång

Dokumentären om Harry Schein är ett tidsdokument där vi ser olika politiska utvecklingar från Österrike i slutet av 30-talet då nazismen var stark där och fram till våra dagar. Han var glad till det yttre men det var bara en mask för att dölja en ensamhet och kanske ett främlingskap efter att ha blivit tvingad till Sverige, ensam på ett tåg som 14-åring för att komma ifrån krigets fasor. Att bli räddad från kriget, fast han upplevde det som ett förräderi för han ville inte och var arg på sin mamma. Hellre ville han sitta med sin mor i ett koncentrationsläger än att åka helt ensam till Sverige. Så han sätter upp en fasad, blir framgångsrik, men även hatad av många. Men fann några vänner ex Olof Palme, Ingvar Karlsson (han var socialdemokrat) Teodor Kallifatides som han delade främlingskapet med och de fann en gemenskap. Kanske finner man sig aldrig helt tillrätta i ett nytt land utan har sina rötter där man är född. Sitt livs kärlek, Ingrid Thulin, trots att de levde åtskilda så dog aldrig den kärleken. Han pratade aldrig tyska utom det sista Kallifatides hörde sista gången de träffades, strax innan han dog...de orden var på tyska.Dokumentären var intressant och visar hur komplex en människa kan vara, inte alltigenom god men inte enbart dålig heller.Precis som vi alla människor är. En framgångssaga har alltid ett pris.


Svar: Ja, precis!
Harpasione

2017-04-14 @ 19:01:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0