Apropå tårtmänniskor och känslomänniskor...

Det sägs att Ingmar Bergman var en taktil människa.
Det betyder att han ville ta i andra människor.
Jag undrar om det betyder att han uppskattade att andra människor tog i honom också?
Är du en taktil människa?
Jag har ingen möjlighet att vara taktil.
Är det inte av stor betydelse vem som tar i en?
Och hur och var?
Det skulle nog Ingmar också hålla med om.
Jag tror att jag skulle bli en nästan skrämmande taktil människa om jag plötsligt fick möjlighet.
Jag saknar mycket att krama och hålla i.
Smeka kinder, dra handen över en nacke.

Kommentarer
Postat av: Malin Andersson

Jag är en taktil människa. Tycker om att ta på och själv blir tagen på. Då är det extra jobbigt att leva ensam. Även om jag så klart får kramar av vänner och familj är det inte samma sak som att få beröring av en livskamrat. Ha någon som killar mig på ryggen när jag ska sova eller som håller om mig i soffan. Men jag är tacksam över att jag kan känna den beröring jag får, och är ledsen för din skull, för att du inte kan det. 😔 I dag fick jag beskedet att jag har progress i min cancer och ska börja med cytostatika igen redan på fredag. Det år jag glad för. Att jag är tillräckligt pigg för att orka med ytterligare en behandling. Om man har obotlig cancer och vilar mer än halva sin vakna tid brukar inte cytostatika ha någon effekt. Snart är jag nog där. Men då hoppas jag att ASIH här i Örebro erbjuder taktil massage. Det vet jag att ASIH i andra delar av landet erbjuder. Det skulle jag tycka om, även om det är en för mig okänd sjuksyrra eller fysioterapeut som ger massagen. Varm kram!

Svar: Jag känner! Hoppas Cytostatikabehandlingen ger effekt.. :)
Harpasione

Postat av: Jenny

Jag kan förstå att man saknar det där, för vi behöver det ju på nåt sätt även om våra behov har olika omfattning kanske. Men jag tycker inte om när människor tar på mig. Bara några utvalda får göra det. Ibland gör beröring ont också, i själen alltså. Jag tycker det är svårt det där. Funderar ofta på det.

2018-04-12 @ 07:55:00
Postat av: Pia

Det har ändrats med åren. Som barn hatade jag när personer tog på mig. Om det inte var pappa eller mormor.
Nu älskar jag det. All form av beröring. Visst kan jag ge lite massage men ännu bättre att få. Mannen är bra på ryggmassage och ryggkli. Har några elever på jobbet som ibland förbarmar sig över min nacke och axlar. Sitta och hänga över läxböcker är inte uppskattat av min nacke. Tydligen syns det för då och då dyker nån upp och frågar om de ska knåda lite, ja tack snälla, blir mitt svar,

2018-04-12 @ 17:57:54
Postat av: Ida

Uppväxt utan kramar och beröring som tröst. Det var konstigt att möta människor med stora leenden och armar som kramade om. Jag blev som en pinne. Jag fick lära mig att acceptera att det fanns sådana människor som spontant visade känslor och kramade om. Inte lätt att lära sig det omvända att också ge kramar fast viljan finns.

2018-04-13 @ 11:12:57
Postat av: Ylva La

Inte vill man ha beröring av vem som helst? Någon man är arg på? Någon som låtsas den är bundis med en fast en själv är i nicka-hej-stadiet. Och så finns det beröring som alltid känns besvärande. Min syster brukade klia mig bakom örat när hon ville retas. Funkade alltid, jag var väl ingen hund.

Ibland kanske beröring behövs, fast den låtsas vara oönskad. När någon är sur i familjen kan vi kärleksbomba. (kramar, hålla hårt om) I bästa fall spricker fasaden upp i en utskällning "ni är ju totalt hopplösa" och frid återfås. I sämsta fall är iskylan lika bitande som hos Mårran, och den misslyckade kärleksbombningen gör ont hos alla.

Fysisk beröring är svårt.

2018-04-13 @ 17:13:22
Postat av: Maggan

Jag är en Ingemar, tycker om beröring och att beröra...Jag tänker att en kram, en strykning över kinden, att bara vidröra någon, skapar ett vänskapligt band. En som jag fått en kram av kan jag inte hata eller misstro...en sorts öppenhet oss emellan. Jag har inget emot en "främmande persons" kram heller om avsikten är snällhet och vänlighet, att känna sig omhuldad av någon. Inom familjen och runt om har vi alltid berört varandra. Jag har kunnat se på om en person som jag inte träffat på länge ex en barndoms eller skolkamrat , då jag spontant kramar om personen av glädje över att se henne så märker jag hur glad hon blir, hur hon tar emot och öppnar upp. En kram som en tröst hos någon som har sorg, är ledsen, sjuk eller behöver omsorg. Någon gång har jag känt motstånd. En person som bar på en så djup paralyserande sorg, som jag förstod efteråt.. Jag kände stelheten och motståndet och ångrade mig nästan. Hon var inte mottaglig då och kanske bara behövt en klapp på kinden. Jag är ledsen över din förlust att inte röra vid, men kanske du ta emot taktil massage. Åtminstone förnimma den. Enl vett & etikett ska man inte kramas i tid och otid men ...... Jag kan också förstå motsatsen, att värja undan. Allt beror på vad vi bär i ryggsäcken

2018-04-14 @ 11:01:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0