Icke binär?

Det är som att ALS har suddat ut mitt kön.
Många som ser mig första gången tror att jag är en man.
Jag klipper håret kort med trimmer, för att jag avskyr när assistenterna försöker göra någon slags frisyr på mig. Och för att jag tycker det är snyggt med kort hår förstås.
Mina kläder är framförallt praktiska och lätta att ta på och av.
Inte så kvinnliga.
När jag går ut så här års har jag en riktigt gubbig keps som jag tycker är skitsnygg.
Jag har enorma bröst, som inte syns så mycket eftersom jag halvligger, och jag har långa målade naglar. Just nu piggelingröna.
Lägg till det en normbrytande funktionalitet i kubik, så gör det att jag känner mig ganska queer.
Jag vet inte hur mycket jag ska sakna mitt kön?
Inte så mycket tror jag.
Jag har ju aldrig varit särskilt kvinnlig.
Och kärleken är fri.

Kommentarer
Postat av: Ylva La

Du är i alla fall rätt i tiden!
Det har väl sällan varit så accepterat att bara vara sig själv som här och nu? Eller är det en viifarelse media viftat in hos mig?
Hen är bra. Att se människan framför kön är bra. Kärleken är fri.

Svar: Jo, det är nog så. Tack och lov.
Harpasione

2018-04-26 @ 13:45:54
Postat av: Annika

Det låter fritt på något sätt!

Svar: Ja, det är det faktiskt. Frihet från kön.
Harpasione

2018-04-29 @ 12:44:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0