Tillgängligt och otillgängligt

Så jävla trött på all jävla otillgänglighet.
Jag planerade, beställde färdtjänst, packade, passade tiden, åkte färdtjänst och kom fram i tid. Men inte kom jag in på det där jävla fökrympta galleriet i alla fall, för det var en för hög tröskel.
Jag borde naturligtvis, förutom alla andra förberedelser, ha ringt och frågat om jag kunde komma in.
På dåligt humör gick jag till kommunala konsthallen istället. Deras ramp och utställning lyckades inte muntra upp mig.
Vidare till länsmuseet. Ramp där också. Men vilka jävla obegripliga utställningar. Undra på att det var lika folktomt som på konsthallen.
Folk shoppar, och på deras länsmuseum står en utställning om konsumtion samhället och gapar.
Jävla skitsamhälle!
Just idag.
#1 - - Lise:

Men inte var det på min utställning? För där tror jag inte det är någon tröskel...

Svar: Nej, bibliotek brukar vara tillgängliga.
Harpasione

#2 - - Ylva La:

Kanske jävla skitsamhälle idag också.

Jag beundrar ditt tålamod. Känns som om du ångar ilska, och ändå lyckas du beskriva hela förloppet. Varje bokstav tar tid och energi. Och ändå väljer du att inte knussla med orden.

Du hade ju kunnat nöjt dig med att skriva "Pitt." och så hade vi fått gissa resten.

Svar: Varje ansträngning att skriva laddar ur ilskan. Nu är jag glad igen. Pitt hade inte räckt långt.
Harpasione

#3 - - Maggan:

En sund och konstruktiv ilska tycker jag, som i bästa fall kan leda fram till något. En diskussion om hur samhället är utformat. Men viktigast att inte fastna där i ilskan, utan låta den rinna av, som ett stilla vårregn. Ersätta ilskan med en sorts glädje, nu är det sagt, nu är det berättat. Och just den dan. Då vi fick ta del av denna viktiga kunskap. Att kultur ska vara tillgänglig för oss alla, som har behov av den för den berikar oss och fyller något i våra liv. Tack Tina.