Vilken är din största olycka?

Det är en av Proust frågorna.
Googla på det om du inte vet vad det är.
Man skulle kunna tro att min största olycka är ALS, men jag tror faktiskt inte det, när jag tänker efter.
Det ska jag förklara lite senare.

Vilken är din största olycka?

Kommentarer
Postat av: Elin

Om din ALS inte är upptagen så är den min största olycka.

2018-07-20 @ 22:37:27
Postat av: Anonym

Att det (troligtvis) hade räckt med att jag haft bara lite mer medicinska insikter för att kunnat rädda min mamma till ytterligare ett antal års liv. Inget annat har varit i närheten av att plåga mig så, även om det funnits större olyckor i min närhet. Som din ALS. Som en flerbarnspappas självmord utlöst av en psykos. Som en vän som föll ner i en glaciär och dog.
(På grund av skulden jag känner.)

2018-07-20 @ 23:34:55
Postat av: Markus Schulz

När det visa sig vara den tomma snusdosan jag fått med mig på fisketuren.

2018-07-21 @ 12:44:49
Postat av: Pia

Svår fråga. STÖRSTA. Finns massa små. En lillebror som inte ville leva längre, folk som kände folk på Estonia, min rullstol, bomber i Mogadishu där elevers släktingar dött, masskjutningar, svenske FN-soldaten som dog i Afghanistan, orustbron osv osv osv.
Det går faktiskt inte plocka ut någon STÖRSTA. Det är ett eller flera liv som avslutas för tidigt. Sorgligt men så är livet. Och alla ska vi en gång lämna. Naturens gång.
Fråga om största lycka istället.,där kan jag vara mer precis.

2018-07-21 @ 13:44:14
Postat av: Jenny

Går nog inte att skriva ut här. Får bli internt efter kvällsvinet eller nåt

2018-07-21 @ 20:15:41
Postat av: Anna Margareta

Oj, vilka frågor. Jag googlade och fann alla tjugo. När värmen lagt sig, om den nånsin gör det, och min hjärna inte kokar längre, kan jag kanske samla mina tankar och svara på din fråga eller någon av de andra. Min största olycka, nej den känns som om den inte finns.

2018-07-21 @ 20:19:45
Postat av: Anonym

Om man måste fundera länge på din frågakanske man inte har svaret? Jag vet faktiskt inte, det finns flera olyckor som drabbat, men ingen som tar ut de andra eller inte har gått att lägga bakom mig så att de inte tar bort all glädje mer än då och då. Livet går trots allt vidare.

2018-07-22 @ 10:41:26
Postat av: Lovisa

Att min pappa avled, så plötsligt, vid 52års ålder. Han fick en total hjärnblödning, och inom ett dygn var det över. Jag höll honom i handen när han avled, jag var gravid och precis samtidigt kände jag de första sparkarna i magen från mitt andra barn. Det är 21 år sedan i år och jag saknar honom fruktansvärt mycket.

2018-07-23 @ 09:12:41
Postat av: Annalena

Min största olycka är när min dotter dog i magen för 22 år sedan. Jag var i åttonde månaden, på gränsen till nionde. Förändrade mig för alltid.
Vissa förändringar till det bättre men allt för många till det sämre.

2018-07-23 @ 23:19:14
Postat av: CA

2012. Så många traumatiska ögonblick. Tre intensivvårdsavdelningar. Fantastisk sjukvårdspersonal. Och ingenting slutade lyckligt.

Jag har kompenserat och kompenserat med jämförelsevis små upplevelser, samlat hopp och kraft på konsert efter konsert, och ibland tror jag på livet, men ibland (som nu) måste jag komma till din blogg för att påminna mig själv om att det finns mycket kvar även om människor som man älskar är borta.

Tack för att du finns och för att du delar med dig.
Dina texter är fantastiska.

2018-07-24 @ 01:52:40
Postat av: Irving

Min största olycka är att mina barn inte fick den barndom jag hade velat.

2018-07-25 @ 10:42:26
Postat av: Anna

Min största olycka är att min själsfrände och stora kärlek plötsligt dog alldeles för tidigt. Han har påverkat min riktning och mitt liv så mycket. Men hans bortgång har trots allt tvingat mig till insikter och erfarenheter som gjort mig till en bättre människa.

2018-07-29 @ 11:28:42
Postat av: Maggan

Min största olycka var när min svärdotter, mina barnbarns mamma dog vid alldeles för tidig ålder i akut blodförgiftning med ett hastigt förlopp och vi slets mellan hopp och förtvivlan. Där de amputerade den ena kroppsdelen efter den andra men där inget hjälpte så hon dog. Så traumatisk upplevelse för de små och oss andra. Om något gott kommit ur det så är det de tre barnbarnens fantastiska sammanhållning efteråt och att de inte fastnat i bitterhet. Inget ont som inte för något gott med sig

2018-07-29 @ 12:54:29
Postat av: Mia

Jag har haft tur, måste fundera. Fick aldrig barn, som jag längtat efter, men det kan kanske inte räknas som olycka. Det blir nog ändå min usla kontakt med pappa. Det har påverkat hela mitt liv.

2018-08-05 @ 20:15:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0