Jubla!

Jag har börjat inse att folk kan bli ledsna av att se eller träffa eller alls ha kontakt med mig.
Jag tänker på hur publiken stod och grät på den där galan med Börje Salming.
Han hade ansträngt sig och visade upp sig i all sin skröplighet, och möts av sorg och tårar. Ja, de applåderade också förstås.
Men var inte så klemiga!
Massor av människor blir sjuka när de blir gamla.
ALS är en grym sjukdom, men det är ju inget man får välja.
Jubla så länge vi lever!
Jag kanske också hade gett upp om jag mötts av en så massiv sorg som Börje?
Det är inte roligt att göra folk ledsna.
Var glad att jag lever.
Det är jag.
 
#1 - - Ylva La:

Bra med en påminnelse!!
Jubla över livet kommer in på nyårsbingot. Ihop med sänk axlarna (går och är beredd hela tiden - jätteonödigt) och ta högskolepoäng (kul med en revival samma år vi fyller hysat gamla).
Jag jublar och gläds, över att vi båda (och många andra trevliga typer) lever!

#2 - - Anna:

Jag jublar jag med på håll i vinden där jag står.

#3 - - Malin :

Tack för att du skriver om det! Det blir så tydligt och självklart.

Så härligt med glädjen över livet.
Ljus, kraft och jubel!
Tack!

Svar: Döden är inte närmare mig än någon annan.. :-)
Harpasione

#4 - - Björn Hermansson:

Nu har ju också Svennis ställt sig och och sagt ”me to”.
Ja, och? Vi kan väl alla räkna våra dagar om vi så önskar. Det verkar ha blivit inne, att dö alltså. En underlighet i vår kultur?